Prästen leican och den heliga anden

 Skolan var hans helvete, men nu är livet fullt av glädjeämnen. Han är både präst och pressfotograf.

Jag stämmer träff med prästen och på vägen till Göteborgs stift stannar jag och köper fikabröd.
 -Ta de här, det är ju Halloween säger expediten och pekar på två spökbakelser.
Avgjort tänker jag, det är ju Allhelgonadagen och jag ska träffa prästen och prata om döden.

På tredje våning i läppstiften har han sin arbetsplats.
Mikael Ringlander står vid sin dator när jag kliver in, på bordet ligger frestelsen för de flesta reportage fotografer, en digital Leica M.
Mikael tar snabbt upp kameran och berättar -jag har en M 9:a med.
Jag inser att intervjun håller på att spåra ut innan jag ens har hunnit bjuda prästen på mina spökbakelser och ställa frågorna om livet eller kanske mer om döden med tanken på helgen.

Prästen Mikael tror inte att vi hamnar i något helvete. Pressfotografen Mikaels stora glädjeämne i svåra situationer är hans Leica eftersom han undviker att plåta med blixt.
Nej nej vi får titta på kameran sen Mikael, nu tar vi intervjun säger jag till prästen/pressfotografen.

Vad arbetar du med?
-Jag är anställd som präst, men jag kan inte släppa pressfotografin. Det är med stor glädje som jag är medlem i Press Fotografernas Klubb. Jag plåtar ju en del grejer, som när jag var på uppdrag i Jerusalem. Jag kan ju inte låta bli att fotografera och till min stora glädje hade jag med mig en Leica M9 berättar Mikael.

Allehelgona är en av de allra största helgerna enligt er egna hemsida. Hur ser du själv på Allhelgonahelgen?
-Det verkar finnas ett behov att minnas de döda, ljuset är ju en intressant symbol. Kyrkan har ju ljuset som symbol som när Jesus säger "den som följer mig skall inte vandra i mörker utan följa mig".

Varför valde du att bli präst och inte pressfotograf?
-Jag var ju frilans på Nerikes Allehanda och Uppsala Nya tidning och vid sidan av läste jag teologi. Samtidigt är jag dyslektiker och jag hade inte tänkt läsa vidare, det fanns inte i sinnevärlden. Skolan var på många sätt ett helvete.
Det var två saker. Jag fick det otacksamma uppdraget att vara rockrecensent på diverse klubbar i Örebro, som dyslektiker är man ju inte illiterat men det är ganska jobbigt att skriva i början.
Men det var ju bara att åka iväg på Countrygalan och plåta och skriva, sedan tyckte även kyrkoherden att jag borde läsa till präst.

Varför fortsatte du inte med fotografin, vägvalet teologi eller fotografi?
-Jag hade en ambition att kyrkan skulle bli bättre på att förstå bild.

Hur ser du på döden, vad händer med oss när vi dör? 
 -Jag tror som Desmund Tutu. Gud är vårt ursprung och Gud är vårt mål sen blir det nog inte riktig som vi tänkt oss.
Tutu skriver att vi kommer träffa alla de här i himlen, Hitler och Mussolini kommer finnas där också.
Men naturligtvis utifrån lite andra förhållanden än på jorden.
- Jag tror inte på ett helvete, det går inte ihop med bilden av att Gud är god. Om det inte finns ett helvete var tar vi vägen då? Det är inte huvudsaken för mig och har aldrig varit. Det kan låta som en fullständig hädelse för en präst men jag är inte jätteintresserad vad som händer sedan, det handlar i första hand om när Jesus sammanfattar lagen "Du skall älska din nästa som dig själv". Det är grejen i den kristna tron, inte att du skall få någon belöning efteråt.

Hur ser du på att fotografera i en kyrka, kan man fotografera när folk ber?
-Om man skall plåta i en kyrka så måste man prata om det så man inte dyker in som gubben i lådan, för det är inte alla som är bekväma med det. Men jag brukar ju säga till brudpar och vid dop att ta bilder. Men sitter någon försjunken i bön så tycker jag inte man ska ta en bild på den personen. Likadant vid knäfall vid nattvarden, men det går ju. Men man ska etablera en kontakt innan man tar bilden.

Hur skildras döden i bild på tidningarna tycker du?
-Det är skillnad mot när jag började fotografera, det började bli en förändring på 80-talet.
Men vi kan ju se på årets bild från 50-talet, en man som hoppar från en skorsten med en snara runt halsen och dör. En sådan bild skulle aldrig publiceras i dag, en bra förändring tycker jag. Vi skall inte utelämna människor för den här situationen.
När bilden på Anna Lind som mördades blev Årets bild, argumenterade jag för att vi inte skulle visa den på Bokmässan. Det stämmer inte överens med vad jag tycker är etisk försvarbart i förhållande till de anhöriga.

Vem går du till när du sörjer?
-Jag är nog traditionell i den bemärkelsen. Jag tror på en medlidande Gud i första hand.
På min vägg hänger en modern trosbekännelse av Kristina Lövestam som betyder mycket för för mig och som betydde mycket för min mamma som gick bort. "Jag tror på en Gud som gråter med mig när jag gråter så allting är gråt" "Jag tror på en Gud som bor i mig och allt utanför" -Den är väldigt viktig för mig och hur jag förhåller mig till livet och döden.

Din fotoutställning Heliga rum har ju en ekumenisk tanke, varför är svenska kyrkan i Göteborg så bra på det?
-Marika Palmdal, jag och diakon Stefan Magnusson hade sett ett reportage om Marseille på Aktuellt, det var upplopp i flera andra städer i Frankrike men inte i Marsielle.
Borgmästaren i Marseille hade samlat alla religiösa grupper kontinuerligt i en dialog. Det resulterade i att det inte fanns utanförskap på samma sätt. Då tänkte vi att eftersom vi är det största religiösa samfundet i den här stan så får ju vi ta initiativet till en dialog.

Desmund Tutu och Nina Hagen?
-Min första predikan handlade om Desmund Tuto och hans förkunnelse, sedan fick jag se honom i samband med att han fick fredspriset.
Nina Hagen, denna skrikande punktjej, tyckte jag var häftig. Jag åkte till Hamburg och träffade henne och hade all acess area under konserten. sedan gick vi ut och åt, det var riktigt trevligt.

Upplagan sviktar och svenska kyrkan tappar medlemmar, din analys? Hur ser du på framtiden?
-Intressant med tanke på att vi pratade om Nina Hagen. Hennes styvpappa har skrivet en låt som Nina sjunger och den är som en psalm. "Låt dig aldrig förskräckas låt dig aldrig nedslås".
Det finns ju en glädje i det vi gör och om vi bara tycker att det är eländes elände, då kan vi ju ägna oss åt att göra Bergmanfilmer.
Men jag tror ju fortfarande på den goda journalistiken, den goda bilden. Att folk är intresserade. Det har ju aldrig fotograferats så mycket som nu, det måste finnas ett stort intresse för fotografi. Vi kan ju inte bara lägga oss ner och dö.
Kyrkan är ju också sådan, vi kan ju inte säga att det är fel på folk som inte kommer, då får vi fundera på hur gör vi nu? Vi får fundera på hur vi möter människor.

Sedan har vi frågan om din nya chef, men den får vi ta en annan gång Mikael.
-Nej men Antje är ju jättebra. 

Ok  då, hur ser du på din nya chef ärkebiskopen Antje Jackelén?
Jag blev så glad säger prästen och ler likt en fotograf som precis hämtat sin nya Leica M.
-Antje har jag följt sedan hon var doktorand i Lund och jag tog henne till bokmässan precis när hennes avhandling var klar. Vi har haft kontakt ända sedan dess, hon är en sådan tillgång och hennes område är ju tro och naturvetenskap. 

På tal om tro och naturvetenskap, min guddotter Greta tror att änglarna är vita, gula och flyger bland molnen och hennes storasyster tror på The Big Bang. Var befinner du dig?
-Jag har aldrig haft något motsattsförhållande. På gymnasiet läste jag naturvetenskap och jag ser inte heller bibeln som en bokstavstrohet som begränsar.

Tack Mikael, nu tittar jag gärna på din kamera.




                                     Ett urval av utställningen Heliga Rum © Mikael Ringlander

                              Nina Hagen inbjuden till Annedalskyrkan i Göteborg
                              Bild©: Mikael Ringlander