Anna von Brömssen

                                                                                                                                                                ©Anna von Brömssen

Vänta lite jag ska bara gå undan med Theo, vet du att man kan bygga en trappa av duplo?  

Anna von Brömssen har fullt upp med att styra upp vardagen som småbarnsförälder och jag får en lektion i konsten att leka med duplo innan jag kan ställa frågan vad hon gör för jobb numera.

2005 vann fotografen Anna von Brömssen stora Journalistpriset tillsammans med Marie Branner i klassen berättande reportage. 

Hon är en av tre fotografer som mottagit priset. Björn Larsson Ask fick det först 1969 och Roger Turesson fick det i torsdags kväll.

Reportaget som Anna och Marie vann med handlar om Sebbes sista dagar i livet som cancersjuk. Ett berättande reportage som berör lika mycket i text som i bild och som har kraften att bära var för sig. Reportaget fick över 1 miljon sidvisningar när det återpublicerades på nätet förra året.

Vilka fotoprojekt jobbar du med nu? 

-Just nu har jag sått frön till egna arbeten men de är i sin linda. Jag har under en längre tid varit halvtid föräldraledig och frilansat halvtid. Gjort två resor till två fantastiska barn i Kina som jag tillsammans med min man Martin adopterat. Det har blivit många uppdrag för fack och dagspress men projekt har inte funnits tid att gå in i. Nu till årsskiftet kommer jag börja jobba mer så min förhoppning är att kunna varva in fotoprojekt.

Du visade ett reportage om ett par som du följde på nära håll under en längre tid. Hur går det?

-Jag och Marie Branner följde under en längre tid ett par med en intellektuellt funktionshinder. De skulle precis flytta ihop och i deras liv behövs flera personer som finns med vid deras sida för att kunna bo ihop. Personer som gav dem tillstånd att leva ett sambo liv. 

När vi klev in i berättelsen var det bara dagar kvar till de skulle skriva kontrakt och provbo tillsammans. Efter ett tag fick de fortsatt kontrakt och de firade jämna födelsedagar, hade invigningsfest av lägenheten och levde ett kärt liv. En dag berättade de att de skulle gifta sig och det blev verklighet. Fram till bröllopet var vi med och gjorde en stor ansökan för att söka pengar och utveckla projektet samtidigt som vi kontaktade olika tidningar. Ansökningsprocessen drog ut lite på tiden och efter ett litet tag fick vi veta att paret skulle skilja sig. Det gick fort och blev ett jättetråkigt slut, som självklart kan hända men som vi inte trodde skulle hända. Vi har lagt ner mycket tid och jag har ett stort material men som det är nu vill vi inte publicera reportaget men jag tror ändå att man måste våga ge sig in i berättelser oavsett hur de slutar och oavsett om de publiceras eller inte. Att arbeta med ett längre reportage vid sidan av många andra jobb är lite balsam för själen. 

Vad var det bästa med att du fick journalistpriset? 

-Först när de ringde fick jag frågan om jag stod still och var ensam. Jag ringer från Bonnier sa en röst, jag tyckte det var aningen konstigt att personen inte presenterade vilken tidning hon ringde från (trodde det var ett uppdrag för en bonniertidning) och om jag var ensam. Många tankar snurrade. Ja, sa jag och hon berättade då att jag var nominerad till Stora Journalistpriset för reportaget om Sebastian. Min första reaktion var och jag sa: Ni har ringt fel. Ni skall ringa Marie Branner. Hon skrev texten. Nej, ni är nominerade tillsammans fick jag som svar och det är så bra och rätt att det är teamet som blir nominerat men jag tror många som jag gjorde inte tänker att man som fotograf kan få priset. Det är bara några få som fått det och jag är jätteglad att se att Roger Turesson fick det på samma sätt i år. 

Det är naturligtvis ett enormt erkännande. Det gav Sebastians berättelse ett mycket större utrymme över landet och blev en berättelse som inte bara stannade i Göteborg. Jag gjorde en utställning kort efter som visades på nio platser i Sverige. Reportaget blev läst av många och vi fick höra att de på fika rasten dagen efter vågade prata om ett ämne som normalt inte pratas om. Reportaget hade öppnat en dörr till ett ämne som är ganska tabubelagt.

Vad kännetecknar ett bra berättande bildreportage?

-Att det faktiskt berättar. Inte bara är enstaka bra bilder och att det berör, träffar, gör ont, retar eller väcker ett leende. 

Tack Anna, kan jag länka till din hemsida?

Nja och så kommer en ursäkt som bara kan accepteras för att man är mitt i karriären och samtidigt fostrar två små barn. 

-Att det inte finns bilder på hemsidan är under all kritik men jag har varit kluven i vad jag skall visa och i omgångar försökt att hitta någon eller mig själv som kan göra det snyggt. Har nu en mall och tanken är att bygga själv. Tidigare var jag med i bildbyrån Silver och då hänvisade jag dit då de visade reportage på ett bra sätt.

 

-->

                                                Göteborgs Operan inför premiären av Body + Soul ©Anna von Brömssen

-->

Två av tjejerna i klass 9A på Nya Påvelundskolan har några veckor kvar tillsammans. Sen väntar livet utanför.©Anna von Brömssen

-->

Viktoria adopterades precis innan hon fyllde sex år från Litauen till en familj i Göteborg. I Litauen finns en gräns som innebär att om man inte adopterats innan man fyllt sex år hamnar barn med rörelsehinder på långvården. Ett land nära oss men med helt andra förutsättningar. ©Bild:Anna von Brömssen