Kungligt porträtt

Att porträttera kungligheter har sina sidor. Det är få institutioner som fortfarande går i arv och som väcker känslor därefter.
Själv har jag på slottet i den kungliga huvudstaden fotograferat ers majestät Sveriges statschef Kung XVI Carl Gustaf Folke Hubertus, son till prins Gustaf Adolf och Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha, vid ett antal tillfällen.
Fototiden har varit begränsad till minuter och publiceringen har väckt oanade känslostormar från så väl rojalister som republikaner men framförallt från kollegor.

Det danska kungahuset valde att släppa in en konstnär vid namn Thomas Kluge i slottet. Fyra år tog det för hovmålaren att förvandla en blank canvas duk till ett konstverk med motivet den danska kungafamiljen.
Hur gick det med målningen undrar nyfiket rojalisten.
Ja, reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Med kommentarer så som skräckmålning, dåligt photoshop arbete eller som en ledig och naturlig bild av kungafamiljen.
Själv håller jag mig journalistiskt neutral inför omdömet av konstverket och delar härmed mitt digitala verk av Sveriges arvfurste och hertig av Jämtland till folket fotograferat på 1/500 dels sekund.

©Magnus Sundberg/GP

After Work man

Fiktion om en verklighet

När inte verkligheten går ihop får man ibland ta hjälp av filmen, som här.
A Thousand Times Good Night

Smickrad av Vita Huset

Nu har amerikanska tidningar med bland annat USA today tröttnat på Vita Husets bilder på Obama och beslutat sig för att inte publicera dem längre.
Motiveringen är att det är i allmänhetens intresse att oberoende media ges mer utrymme att fotografera presidenten.

Paul Osmond chefredaktör på Rock Hill Herald, skriver: “The leader of the free world should be willing to be photographed by a free news media.”
Antar att redaktörerna saknar bilder likt den när israels premiärminister Benjamin Netanyahu läxar upp president Obama över kärnvapenöverenskommelsen med Iran eller bilden när Obamas förhandlingar med de republikanska politikerna i representanthuset brutit samman.

Själv är jag smickrad över mejlen från Vita Huset och deras iver att få in sina bilder publicerade i den här bloggen.
Men jag inser allvaret och kommer agera som vid tidigare publiceringar, med minsta möjliga inverkan av propaganda.
Men en brasklapp, om jag nekas att fotografera presidenten vid nästa uppdrag i Washington är jag inte främmande för tanken på en bojkott.

Läs artikeln från källan The Poynter Institute

Gömma och glömma

Vad gör du som journalist när du känner att din kunskap och ditt engagemang inte får plats på redaktionen?

En vanlig väg är att skriva en bok om det aktuella ämnet som brutits ner i molekyler och slängts i dataskärmens papperskorg av en osäker redaktör. En redaktör som vill glömma dina idéer mer än att driva journalistiken framåt.

En annat och mer tidsenligt sätt att gå vidare med sin idé är att som journalist jobba med dokumentärfilm.
Dokumentärer i sig är inte något nytt men ämnesvalen för en dokumentärfilmare är lyckligtvis alltid aktuella och förnyas varje dag.
Nu riktas kameran alltmer mot ämnen som bär ansvar hos politiker. För ansvariga som vill gömma och glömma blir dokumentärfilmen oftast en mardröm med sällan lyckligt slut.

En journalist som insett kraften i dokumentärfilmen är Jeremy Scahill. Han är knappast journalisten som Obama lär bjuda in till Vita Husets rosenträdgård för en kopp te.
Den amerikanske journalisten Jeremy är övertygad om att det förs ett världsomspännade krig mot journalistiken med exempel hämtat från hans hemland men som även går att känna igen i andra delar av världen “publication of any top-secret document is a threat to national security,”.

Jeremy har skrivit otaliga artiklar och böcker i ämnet om kriget mot terrorismen. Nu är han aktuell med dokumentärfilmen Dirty Wars.
Om det får önskad påverkan på vår syn på terrorism får tiden utvisa. Men en sak är säker, presidenten och hans föregångare vill nog helst glömma och gömma sig i frågan om terrorism.

Källa :The Guardian och The Independent

Krigsfotografens vardag

Balanserad bevakning med tanke på Magnus och Niclas

Det är omöjligt att spekulera, vi vet alldeles för lite.

Men vi vet så pass mycket att Syrien är det farligaste landet att befinna sig i som journalist för tillfället.
Statistiken visar att upp till 25 journalister har dödats enbart i år, räknar men sedan in alla så kallade medborgarjournalister är siffran över 100 dödade, allt enligt Jonathan Lundqvist ordförande för reportrar utan gränser.

Under årets Visa Pour Lìmage i Perpignan, där bildjournalister från hela världen samlas varje år, pratades det mycket om Syrien.
Det pratades om problemet med all ryktesspridning och om falska journalister i landet, man vet till slut inte vem man kan lita på. Svårigheterna med rebellgrupper som vänder sig mot dig och där det finns ett pris på en journalist i ett land där ytterligheterna styr.

Bildjournalist Niclas Hammarström var en av deltagarna och när vi pratades vid väntade han som många andra journalister på ett visum till Damaskus. -Det är där det finns en story. Niclas hade tidigare bevakat den andra sidan av kriget och ville nu ge sin bild från Damaskus.

Vi vet inte vilka som fört bort dem om det är regeringstrogna eller rebellgrupper eller varför de är bortförda.
Nu får vi hoppas att UD använder sig av alla tänkbara kontakter inom och utanför Syriens gränser för att få Niclas Hammarström och Magnus Falkehed fria. Vi som jobbar med journalistik måste även ta vårt ansvar att göra en balanserad bevakning med tanke på Magnus och Niclas situation som fängslade men även för de anhöriga här hemma.

Bortförda i Syrien

Magnus Falkehed och Aftonbladetsmedarbetare Niclas Hammarström fördes i lördags bort när de var på väg att lämna Syrien bekräftar UD i kväll enligt Aftonbladet.
Länk till Aftonbladet 

1,2 miljoner dollar

Att privatpersoner plockar bilder från nätet och lägger ut på sina bloggar och hemsidor utan tillstånd är vanligt trots copyright skyddet.Vid mindre tvister gör parterna oftast upp i godo men blir det åtal kan det kosta mer än det smakar
Men att en bildbyrå eller som i det här fallet två byråer stjäl en bild från en frilansfotograf på twitter i vinstsyfte och sedan fälls i en domstol att betala drygt åtta miljoner kronor är unikt.
The jury found that Agence France-Presse and Getty Images wilfully violated the Copyright Act when they used photos Daniel Morel took in his native Haiti after the 2010 earthquake that killed more than 250,000 people, Morel’s lawyer, Joseph Baio, said

Ansvarig utgivare till den här bloggen har noga avvägt risken av att publicera en av de aktuella bilderna och efter ett långt övervägande fattades beslutet att avstå.
Men ni kan läsa hela historien från källan här

Anna von Brömssen

                                                                                                                                                                ©Anna von Brömssen

Vänta lite jag ska bara gå undan med Theo, vet du att man kan bygga en trappa av duplo?  

Anna von Brömssen har fullt upp med att styra upp vardagen som småbarnsförälder och jag får en lektion i konsten att leka med duplo innan jag kan ställa frågan vad hon gör för jobb numera.

2005 vann fotografen Anna von Brömssen stora Journalistpriset tillsammans med Marie Branner i klassen berättande reportage. 

Hon är en av tre fotografer som mottagit priset. Björn Larsson Ask fick det först 1969 och Roger Turesson fick det i torsdags kväll.

Reportaget som Anna och Marie vann med handlar om Sebbes sista dagar i livet som cancersjuk. Ett berättande reportage som berör lika mycket i text som i bild och som har kraften att bära var för sig. Reportaget fick över 1 miljon sidvisningar när det återpublicerades på nätet förra året.

Vilka fotoprojekt jobbar du med nu? 

-Just nu har jag sått frön till egna arbeten men de är i sin linda. Jag har under en längre tid varit halvtid föräldraledig och frilansat halvtid. Gjort två resor till två fantastiska barn i Kina som jag tillsammans med min man Martin adopterat. Det har blivit många uppdrag för fack och dagspress men projekt har inte funnits tid att gå in i. Nu till årsskiftet kommer jag börja jobba mer så min förhoppning är att kunna varva in fotoprojekt.

Du visade ett reportage om ett par som du följde på nära håll under en längre tid. Hur går det?

-Jag och Marie Branner följde under en längre tid ett par med en intellektuellt funktionshinder. De skulle precis flytta ihop och i deras liv behövs flera personer som finns med vid deras sida för att kunna bo ihop. Personer som gav dem tillstånd att leva ett sambo liv. 

När vi klev in i berättelsen var det bara dagar kvar till de skulle skriva kontrakt och provbo tillsammans. Efter ett tag fick de fortsatt kontrakt och de firade jämna födelsedagar, hade invigningsfest av lägenheten och levde ett kärt liv. En dag berättade de att de skulle gifta sig och det blev verklighet. Fram till bröllopet var vi med och gjorde en stor ansökan för att söka pengar och utveckla projektet samtidigt som vi kontaktade olika tidningar. Ansökningsprocessen drog ut lite på tiden och efter ett litet tag fick vi veta att paret skulle skilja sig. Det gick fort och blev ett jättetråkigt slut, som självklart kan hända men som vi inte trodde skulle hända. Vi har lagt ner mycket tid och jag har ett stort material men som det är nu vill vi inte publicera reportaget men jag tror ändå att man måste våga ge sig in i berättelser oavsett hur de slutar och oavsett om de publiceras eller inte. Att arbeta med ett längre reportage vid sidan av många andra jobb är lite balsam för själen. 

Vad var det bästa med att du fick journalistpriset? 

-Först när de ringde fick jag frågan om jag stod still och var ensam. Jag ringer från Bonnier sa en röst, jag tyckte det var aningen konstigt att personen inte presenterade vilken tidning hon ringde från (trodde det var ett uppdrag för en bonniertidning) och om jag var ensam. Många tankar snurrade. Ja, sa jag och hon berättade då att jag var nominerad till Stora Journalistpriset för reportaget om Sebastian. Min första reaktion var och jag sa: Ni har ringt fel. Ni skall ringa Marie Branner. Hon skrev texten. Nej, ni är nominerade tillsammans fick jag som svar och det är så bra och rätt att det är teamet som blir nominerat men jag tror många som jag gjorde inte tänker att man som fotograf kan få priset. Det är bara några få som fått det och jag är jätteglad att se att Roger Turesson fick det på samma sätt i år. 

Det är naturligtvis ett enormt erkännande. Det gav Sebastians berättelse ett mycket större utrymme över landet och blev en berättelse som inte bara stannade i Göteborg. Jag gjorde en utställning kort efter som visades på nio platser i Sverige. Reportaget blev läst av många och vi fick höra att de på fika rasten dagen efter vågade prata om ett ämne som normalt inte pratas om. Reportaget hade öppnat en dörr till ett ämne som är ganska tabubelagt.

Vad kännetecknar ett bra berättande bildreportage?

-Att det faktiskt berättar. Inte bara är enstaka bra bilder och att det berör, träffar, gör ont, retar eller väcker ett leende. 

Tack Anna, kan jag länka till din hemsida?

Nja och så kommer en ursäkt som bara kan accepteras för att man är mitt i karriären och samtidigt fostrar två små barn. 

-Att det inte finns bilder på hemsidan är under all kritik men jag har varit kluven i vad jag skall visa och i omgångar försökt att hitta någon eller mig själv som kan göra det snyggt. Har nu en mall och tanken är att bygga själv. Tidigare var jag med i bildbyrån Silver och då hänvisade jag dit då de visade reportage på ett bra sätt.

 

-->

                                                Göteborgs Operan inför premiären av Body + Soul ©Anna von Brömssen

-->

Två av tjejerna i klass 9A på Nya Påvelundskolan har några veckor kvar tillsammans. Sen väntar livet utanför.©Anna von Brömssen

-->

Viktoria adopterades precis innan hon fyllde sex år från Litauen till en familj i Göteborg. I Litauen finns en gräns som innebär att om man inte adopterats innan man fyllt sex år hamnar barn med rörelsehinder på långvården. Ett land nära oss men med helt andra förutsättningar. ©Bild:Anna von Brömssen  

En viktig del av livet

Längtar efter att packa min väska och flyga iväg mot nya fotografiska äventyr med främmande kulturer och möta människor som berikar mig.

Men det får bli en resa i Göteborg istället.
Ställer in klockan så att den ringer tidigt, programmerad att låta som en böneutropare från en moské.
Hämtar inte tidningen i brevlådan, lyssnar på BBC World service istället. Äter en frukost bestående av frukter och starkt kaffe utan mjölk.
Rattar in en digital radiostation från långt bort i stan och lyssnar på en lokal musikkanal.
Drömmer att jag sitter i en buss på den egyptiska landsbygden och lyssnar på Ali Hassan Kuban från en spräckt högtalare på maxvolym.

Ljuger på Facebook, skriver att jag är på väg och på G. Stänger av mobilen.
Tar spårvagnen med destination Orientlivs, snackar med grabbarna i charken från Irak. Åker vidare till marknaden på Kviberg, dricker te och doftar på färska kryddor och prutar på en norsk lampa i mässing. Fotograferar som om jag vore på Grand Bazaar i Istanbul.

Inmundigar en lunch på den palestinska restaurangen Jenin grill på Hisingen, pratar politik och fotboll samtidigt som jag tittar på den arabiska kanalen på TV.
Smiter in på Kville saluhall och fikar med iraniern som kallar sitt fik för greken på hörnet för att få fler kunder.

Tar Älvsnabben till språkcaféet vid Esperantoplatsen och övar på min franska.
Flanerar med min kamera på klassiska turistfällor för att snappa upp lite kinesiska inför resan till Kina nästa år.
Tar chansen och tittar på bollgeniet Joel Mumbongo 14 år som tränar fotboll för Öis innan han lämnar landet för England och Chelsea.
Lyssnar vidare på min tyska granne Thomas från Berlin om vikten av att riva murar.

Skriver ett brev till en partiledare som inte gillar invandrare och förklara att han har missat en viktig del av livet.

After Work, en investering för livet

Fine art photography with a signed certificate of authenticity Edition 1/2                                    ©Photo:Magnus Sundberg

En sen kväll eller mer natt för att vara korrekt på mitt favorithak i Barcelona.
Han kliver in med sitt följe av artister, -vi gör Europa säger han med ett stort och självklart leende. London, Paris och  Barcelona. Han intar baren och jag väntar bara på att han ska komma med ett erbjudande om att han köper hela baren, men han nöjer sig med att beställa och bjuda på rövarhistorier om sitt liv. Innan han går lämnar han sitt visitkort och tackar för en trevlig barrunda.

På visitkortet står det Larry Gagosian och när jag dagen efter googlar hans namn inser jag att det inte bara var rövarhistorier, det är konsthandlaren Larry Gagosian.
Nästa gång jag gör New York har jag med mig konstverket och Larry får gärna göra en investering för livet, som det heter i konsthandlarens värld.

Vinnare 2013 i kategorin Årets Berättare

                                                                                                                                                      Bild: Magnus Bergström

Motivering. “För att de berättade vilka livsöden som kan dölja sig bakom en tiggande hand.”

Grattis till stora Journalistpriset Roger Turesson och Josefine Hökerberg och tack till DN för att ni håller liv i det berättande reportaget.

Unika läsare

Jag gör som alla andra inom branschen och utvärderar statistik på antal besökare och drar slutsatser därefter.
Mitt tappra försök att locka till mig läsare med ordet naken i rubriken hade inte den önskade effekten som bär ordet klickmonster. Statistikstapeln är fortfarande oregelbunden likt ett ekg på en patient med hjärtsvikt. Men det utlovas bättring och stabilitet.

Den självklara vinnaren så här långt är inlägget med rubriken Den misstänkte går fortfarande fri. 
Slutsatsen lika självklar, brott lönar sig alltid.

Arvsanlag

omg H! 54 lång och vägde 4410 p&k :)

Jag kan inte riktigt släppa tanken på vad den nya tekniken gör med vår koncentration.
Ett exempel är larmet från personalen på BB i Växjö för någon vecka sedan som smålandsposten skrev om. Där man menade att de ständiga uppdateringarna om spädbarnet tog fokus från bebisen. Mammorna hade problem med att både amma och uppdatera sin status på de sociala medierna. Konsekvensen blev att de prioriterade teknik framför närhet med barnet.

Ett annat exempel är mer av en religiös upplevelse.
Vi väntade på vår mat i Feskekyrkan när paret bredvid fick in sin mat. De böjde sig fram och det såg ut som början på en bordsbön men istället fingrade de på mobilerna och frågade varandra. Lägger du ut den på Instagram eller fejan? Sedan tog de var sin bild på den beställda maträtten och delade måltiden med resten av mänskligheten.

Men vem vet, det kanske bara är början? Själv sitter man här med sin blogg istället för att koppla av med en god bok. Men det måste väl bara vara modernt och bra för tanken på motsatsen skrämmer.
lab&tyd

red anmärkning lab&tyd=livet är ett helvete och sedan dör man

Gå inte för nära

Den här rapporten fick jag på facebook i går kväll.

En fotograf vars vardag är att skildra det ofattbara för läsare världen över, nu den brutala döden efter tyfonens framfart på Filippinerna.
Stanken av lik går aldrig att förmedla i bild. Men Damir Sagolj lyckas alltid med att göra det ofattbara lite mer begripligt.
En annan fotograf som är på plats och har en förmåga att leverera från katastrofområden är Magnus Wennman, se hans film här

Vykort från Paris

                                                                                                                 ©Johan Gunséus/Synk

Har du tips om någon bra restaurang undrade Johan i torsdags på väg till Paris. Jag återkommer svarade jag men skicka gärna ett vykort till bloggen. Här kommer ett smakprov med godbitar från helgens Paris Photo av umeås gourmand, fotograf Johan Gunséus.

Jag har det fint här i Paris, men nog är jag lite förvirrad också. Det här är mitt första besök på den stora fotmässan och redan vid ankomsten till Grand Palais borde jag ha förstått. 5-6 stora blänkande BMW parkerade vid entrén står där av en orsak.Paris Photo är big business. Inne den makalöst vackra jugendbyggnaden står gallerierna tätt tätt tätt och för den hugade spekulanten så gäller det att ha laddat plastkortet ordentligt. Vad sägs om en Diane Arbus för 220.000 €? Då framstår ett annat verk av Paolo Roversi som ett fynd för 7900€. I båda fallen pratar vi svartvitt, silvergelatin eller platina. Men här är det mycket gammalt välbekant som flirtar med besökaren även om det finns undantag. 
http://www.parisphoto.com/

                                                                                                                                                                  ©Johan Gunséus/Synk

Vilken tur att det finns mycket mer fotografi i Paris än bara inne på mässan. Stan bubblar faktiskt. Bilder hängs lite var som helst. Det är allt från restauranger butiker och dom små gallerierna upp till dom stora institutionerna som satsar på fotografi under dom här dagarna. Bibliothèque nationale de France har en stor utställning med Anders Petersen. Fantastisk.
http://www.bnf.fr

Svenska Institutet i Paris visar JH Engström och Christer Strömholms bilder av Paris. Hur värt som helst.
http://parissv.si.se/kalender/2-x-paris-jh-engstrom-och-chr-stromholm/

Sebastião Salgado på Maison européenne de la photographie har jag inte hunnit med ännu men ska försöka göra det under dagen. Igår var det 90 minuters kö för att komma in där…http://www.mep-fr.org
Print off-mässan som enligt hörsägen startade som en reaktion på Paris Photo är ett frosseri i fotoböcker. Utbudet är underbart spretigt och jag är fascinerad av engagemanget att få göra göra sin grej, att få göra sin egen bok!
http://www.offprintprojects.com/

Glad blev jag också av att slinka ner i lilla källaren på Café Telescope där det arrangeras en egen liten bokmässa. Jo det är en utbrytning från utbrytarna så att säga.
Gösta Flemming med Journal förlag huserade där för andra året i rad för att inte drunkna i offprint-mässan. Fotografin och förlagen tar sina egna vägar.
http://www.telescopecafe.com/

Nej nu ska jag ta och sörpla i mig det sista av det underbara kaffet på Telescope innan jag gör sista dagen i Paris, för den här gången.

Kram kompis!
/Johan

Länk till bildbyrån där Johans egna bilder finns Synk

Personligt bildspråk

                                                                                                                                                               ©Jessica Segerberg/GP

På första träningen stod jag i båset och fotade. En förbannad spelare kastade en klubba precis ovanför mitt huvud och den studsade från väggen och förbi mitt lånade halvmeterlånga objektiv och ned på marken. Då såg spelaren mig

Vardag på jobbet för en pressfotograf, och en ännu en ny erfarenhet för fotopraktikant Jessica Segerberg på GP. Hon är höstens upplaga av en ny begåvad praktikantelev från Biskops Arnö. 
Jag kommer inte att bjuda på några enkla klyschor om kön eller ålder. Jessica Segerberg är en medveten fotograf som vet vad hon vill och som har talangen att uttrycka sig lika lätt i ord som bild.

Men hur gick det på träningen då? Jessica gjorde naturligtvis ett proffsigt jobb, det brukar hon göra. 
Hon bjöd troligen på ett Jessicaleende mot spelaren som kastade klubban, fingrade väl ut en bild direkt på Instagram, åkte tillbaks till redaktionen och gjorde ut sina bilder till pappret plus webben, klippte en film vid sidan av, glömde bort att äta lunch, underhöll sina arbetskamrater samtidigt som hon antagligen bloggade om händelsen. Där har jag mycket att lära av praktikant Jessica Segerberg.

Mitt råd till Jessica är att inte fastna i enkla redovisade bilder utan istället utveckla sitt egna personliga bildspråk och ta ut svängarna. Men det vet redan praktikanten så jag får väl lära Jessica att inte glömma bort att äta lunch, i morgon bjuder jag.
Men nu låter jag Jessica fortsätta berätta med sina egna bilder och ord.

                                                                         ©Jessica Segerberg/GP

Jag och reporter-Johan hängde med hockeyspelaren Fabian Brunnström i nästan en vecka. Vi var med på träningar, i omklädningsrum och hemma hos hans son och fru. Det var nära att den här bilden inte fanns, eftersom jag tappade minneskortet någonstans mellan min lägenhet i Majorna och Frölundaborg. Jag gick hela vägen tillbaka och spanade vid varje trottoarkant. När jag kom till Frölundaborg låg den där. Precis vid isen.

                                                                                                                                                                 ©Jessica Segerberg/GP

Vi åker till en skola i Bergsjön och där är Abdullah och Christel. De har båda varit i Sverige ett år, Christel lite kortare och artikeln handlade om hur skolor hanterar nyanlända elever som inte pratar svenska som modersmål. Vi har en fantastisk förmiddag, reporter-Gunilla och jag. Det är träslöjd och mattelektion och vi bara hänger. Skrattar. Pratar i mun på varann när vi åker hem. Vissa jobb ger mer perspektiv än andra.

                                                                                                                                                               ©Jessica Segerberg/GP

-->

Regissören Lisa Langseth berättar att hennes dotter tycker att hon ser ut som Charlie Chaplin i dom

där skorna. Hon visar upp dom och det ser så fint ut. Sen klättrar vi ut genom ett fönster på Film i Väst där vi gjort intervjun. Hon är höjdrädd men ställer upp ändå. Det gillar jag.

 
-->

                                                                                                                                                               ©Jessica Segerberg/GP

Det var en skatetävling Bowle battle i Actionparken här i Göteborg. Eftersom jag är förtjust i brädor på hjul så frågade jag om jag fick bevaka det. Det fick jag. Sen kom det inte i tidningen ändå på grund av något jäkla göteborgs kalas som snodde all plats. Men det blev fina bilder i alla fall.

 Läs Jessicas personliga blogg här





 

Okunskapens tjänare

    Från British Journal of Photography

Din lille smutsiga grosshandlare i människokött, träskaft, Putain de bordel de merde ca pue, va t’en, idiote

Det är ett helt naturligt språkbruk för den franska agronomen som kört sin Massey-Ferguson till de centrala delarna av Paris för att uttrycka sitt missnöje över den rådande jordbrukspolitiken. Eller för bonddrängen som stjälpt ett lass dynga framför borgmästarens entré.
Det franska temperamentet är brutalt när det hettar till, visuellt som verbalt.

När chefredaktören för tidningen Libération i veckan ville visa sitt stöd till fotograferna valde han att inte publicera några bilder. Resultatet blev tomma rutor istället för levande bilder, ett budskap som även en bildanalfabet kan ta till sig.
En handling med perfekt timing i samband med Paris Photo som öppnade i veckan men även ett klickmonster på facebook.

Protesten kan även vara värdig och subtil som när jag här hemma hör analyser om bristen på förståelse om fotografens roll inom journalistiken. 
Okunskapens tjänare förstår sig inte på kompromissens fruktbarhet

länk till källan British Journal of Photography

After Work

                                                                                            Nashville Tennessee  2004

Det var här ni såg det först

   ©David Eng

Hm, är det Wolfgang Tillman eller Daido Moriyama? Jag måste nog se lite mer bilder innan jag vet svaret.

Bilderna är inte plockade från någon redan publicerad fotografs projekt. De är tagna av fotografeleven David Eng och bilderna är en del av hans examensarbete.
Projektet har han döpt till Wedding efter en stadsdel i Berlin där bilderna är tagna. David utgår från att berätta dokumentärt men han väljer att göra det med sin personliga tolkning av det han såg och upplevde på plats.

När man läser till fotograf är det självklart att fotoböcker blir till referensmaterial.
Att David Eng fastnat med böcker av Wolfgang Tillman eller Daido Moriyamakan kan man förstå när man tittar närmare på bilderna.

Att det inte finns en sanning är en självklarhet för nästan alla dokumentär fotografer. Men det är få som förstår konsten att inte skriva betraktaren på näsan. Det är en bra egenskap om man är en fotograf på väg ut i ett arbetsliv som svämmar över av schablonbilder. David vill istället utmana betraktaren med mer frågor än svar.
Själv säger David "Detta projektet är ännu inte färdigt. Tänker att jag kommer återvända och fortsätta! Tänk om fem år, tio år - tid gör något spännande med bilder"

Om tio år står han på ett känt galleri och säljer sina bilder till kapitalstarka placerare. Då kommer jag brösta upp mig och säga, hm det är jag som är morbror till David Eng.
Men varför vänta i tio år. Vi ses på vernissagen i morgon på First G Hotell i Göteborg.

©David Eng

©David Eng

©David Eng

Behov i mörkret

   Känner ett starkt behov av det just nu, det behövs inte så mycket ge mig bara en liten strimma.
   Inget konstlat, det skall vara naturligt.

Brown Moses

Han ser dagligen mer död än den stridande soldaten, skillnaden är att han gör det från ett tryggt hem i England

Han analyserar kriget från sitt hem i England. Youtube klippen från Syrien visar på grymheter som kräver svar.
Jag vet inte hur samtalen går till hemma vid middagsbordet hos Eliot Higgins i Leicester men när man läser bloggen Brown Moses är det ju inte utan att man undrar.

Eliot Higgins har vikt sitt liv åt att analysera om vilka vapen som används och med vilken grymhet kriget fortgår i Syrien, allt med hjälp av youtubeklipp som han lägger ut på sin blogg. När journalisters möjligheter att röra sig begränsas i Syrien blir videoklipp och vittnesmål från stridande parterna viktiga pusselbitar. Det är där Higgins kommer in med sin sammanställning och analys om dagsläget på marken.
Bloggen är en viktig informationskälla för alla som på något sätt är involverad i konflikten.

Journalister, NGOs som Human Rights Watch kan inte undgå Brown Moses. Med frågeställningar som "Is the Syrian miltary using another type of chemical weapon?" är det även en blogg för politiker.
Namnet på bloggen har han tagit från Frank Zappas låt Brown Moses men det var långt innan han visste att hans blogg skulle få en så stor spridning och betydelse.
När det står enligt Brown Moses i NY Times, The Washingthon Post eller i The Guardian så är det inte Frank Zappa man tänker på längre.

Eliot Higgins analyser kan ni läsa här 
Nedan kan ni se en video hur han jobbar.


Higgins encounters a new video from Syria from matthew weaver on Vimeo.

Filippinerna

Röda korsets hemsida.
Valfritt belopp kan skänkas via bankgiro 900-8004 eller postgiro 900 800-4 (märk inbetalningen "Filippinerna"). Du kan också Sms:a AKUT till 72 900 och skänker då 50 kronor.

På egna ben

                                                  En tidig upplaga av fotograf David Eng

Jag har fotograferat honom sen han var liten men aldrig lagt mig i hans val av yrke eller intresse.
Att han skulle välja att utbilda sig till fotograf trodde jag aldrig, men nu står han på egna ben med ett fast grepp om kameran.
Han säger att det ordnar sig när domedagspredikanterna talar om taskiga ljusförhållanden, kris i branschen och allmänt jämmer och elände.

På fredag är jag den stolta morbrodern som är inbjuden på vernissage till den här grabben.
Hur han är som fotograf får ni själva avgöra senare i veckan. Då visar David Eng sina bilder i den här bloggen.
Själv är jag övertygad efter att sett hans bilder, det ordnar sig.

Den misstänkte går fortfarande fri

Att peka ut den skyldige med ett blodigt finger var näst intill omöjligt. Majoriteten av bildredaktionens fotografer var nämligen fanatiska flugfiskare.

Man fingrar i väskan som skall innehålla viktiga tillbehör till vår gemensamma sändningsutrustning men fastnar i ett fiskedrag. Den skyldige hade antagligen helt plötsligt fått ett infall att fiska under en resa i tjänsten och låtit fiskedraget ligga kvar utifall, att det blev en ny resa med fina fiskevatten.

Att hänga ut medarbetare så lång tid efter brottet kan ju lätt uppfattas fel men nu blev jag ju som sagt blodigt skadad i fingret av ett fiskedrag, ett brott som inte går att preskribera.

WANTED: Fotograferna Jonas Lindqvist, Jonny Mattsson, Joakim Roos, Stefan Berg, Sören Håkanlind, Adam Ihse, Måns Langhjelm, Lars Alexi och Ulf Börjesson. Flera av de misstänkta har för länge sedan lämnat tidningen men det finns några tappra kvar.

En av dem är Ulf Börjesson som precis kommit tillbaka från sin senaste resa, ni gissar rätt om ni säger fiskeresa.

Nu är inte Ulf vilken misstänkt flugfiskare som helst.

Nu pratar vi om mannen som har en komplett extra utrustning, spritkök, tält, sovsäck, egenhändigt bundna flugor och fiskespön liggandes på Nya Zeeland om han skulle få ett infall att åka dit.

En tatuering på armen med tre glada laxar och texten - so many rivers so little time.

Han är kamraten som ädelt jobbar på storhelger åt sina kollegor för att kompensera sin tid och åka till vattenhål som Avon, Dove, Frome, Derbyshire Wye, Driffield Beck, Grey, Young, D'Urville, Armstrong och McCoy's Springcreeks, Big Hole, Big Horn, South Platte bara för att nämna några. 

Att fotografera sitt stora intresse har den fördelen att trovärdighet och precisionen är på topp.

Men på frågan varför han fiskar blir det ett citat från en film "just because its enriches my soul.
-Jag kommer till platser där man träffar människor som berikar mig, förklarar Ulf. -Men jag behöver ju inte fånga alla öringar men jag skall i alla fall göra ett rejält försök.

Att ta schablonbilder på fiskare som visar upp sin fisk inför kameran överlåter han till nybörjarna.

Ulfs bilder hittar ni om ni läser magasin som Flugfiske i norden, The Drake, Fly & Tie.

Men nu kan även de ofrälsta ta del av hans bilder i den här i bloggen.

Nu tillhör jag själv den lilla skaran av fotografer på Göteborgs-Postens bildredaktionen som inte flugfiskar, på sin höjd blir det en tur med roddbåten och ett metspö - men då i ett mer meditativt syfte.

Men bra bilder är alltid välkomna i den här bloggen.

Jag förväntar mig dock ett ärligt svar Ulf Börjesson, var det du som placerade draget i väskan? Antar att du förnekar alltihop och svarar "gone fishing" i vändande mejl, det brukar de misstänkta fotograferna skriva.

                                                                                                                                                               © Bild:Ulf Börjesson

                                                                                                                                                                 © Bild:Ulf Börjesson

                                                                                                                                                                   © Bild:Ulf Börjesson

                                                                                                                                                                 © Bild:Ulf Börjesson

                                                                                                 © Bild: Ulf Börjesson

                                                                                                                                                                    © Bild: Ulf Börjesson

Kolla in Ulfs egna hemsida här