Regnet vräkte ner och securitasväktarna hade fullt upp med att hålla ordning på plastbandet som stoppade journalisterna från den röda mattan.
Den röda mattan framför Arlandas VIP- entré var vikt för de frisläppta frilansjournalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som hade suttit fängslade 438 dagar i etiopiskt fängelse.
All svensk media ville ta del av deras berättelse om fängelsetiden men innan de åkte var få intresserade av deras idé att berätta om livet i Ogaden. Vittnesmål om tortyr och övergrepp på civilbefolkningen i den för journalister stängda delen av Etiopien. Vittnesmål från grannlandets flyktingläger skulle på plats bekräftas av journalisterna Martin och Johan. En självklar arbetsmetod för varje seriös journalist.
Om ett par dagar lär det bli en repris med glädjescener framför Arlandas VIP- entré. Den här gången med frilansarna Magnus Falkehed och Niclas Hammarström på den röda mattan och ett hav av kollegor bakom plastbandet som vill ta del av deras berättelser.
Glädjen över att två kollegor släppts fria är stor med tanke på det facit som finns om andra kollegor som kidnappats i Syrien.
När Magnus och Niclas bestämde sig för att beskriva situationen för läkarna och patienterna som lever i kaosets Syrien var det ingen budgivning på deras material från tidningsredaktionerna. Magnus och Niclas drevs liksom Martin och Johan av vikten att berätta historien på plats trots bristande intresse från redaktionerna på hemmaplan.
Vi kan lära oss mycket av de här kollegornas mod och arbete, men tyvärr ser jag inga konkreta bevis från tidningarnas sida att köpa material från frilansare.
Välskrivna texter och högklassiga fotografier där informationen från källan är viktigare än en bylinebild tagen på hemmaplan. Det räcker inte med budgivning om ensamrätt och att det sedan skrivs nya böcker om livet i fångenskap.
Respekt till Aftonbladet och Dagens Nyheter som hanterat frilansarna Niclas och Magnus som ett personalärende och därmed tagit sitt ansvar.
Det behövs inga röda mattor för journalister som landat efter ett jobb utomlands. Det räcker med att som tidningsredaktör ha modet att säga ja till idén, betala och publicera materialet från kollegorna som är villiga att göra jobbet som utsända från platsen alla pratar om men som få är villiga att åka till.
Den röda mattan framför Arlandas VIP- entré var vikt för de frisläppta frilansjournalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som hade suttit fängslade 438 dagar i etiopiskt fängelse.
All svensk media ville ta del av deras berättelse om fängelsetiden men innan de åkte var få intresserade av deras idé att berätta om livet i Ogaden. Vittnesmål om tortyr och övergrepp på civilbefolkningen i den för journalister stängda delen av Etiopien. Vittnesmål från grannlandets flyktingläger skulle på plats bekräftas av journalisterna Martin och Johan. En självklar arbetsmetod för varje seriös journalist.
Om ett par dagar lär det bli en repris med glädjescener framför Arlandas VIP- entré. Den här gången med frilansarna Magnus Falkehed och Niclas Hammarström på den röda mattan och ett hav av kollegor bakom plastbandet som vill ta del av deras berättelser.
Glädjen över att två kollegor släppts fria är stor med tanke på det facit som finns om andra kollegor som kidnappats i Syrien.
När Magnus och Niclas bestämde sig för att beskriva situationen för läkarna och patienterna som lever i kaosets Syrien var det ingen budgivning på deras material från tidningsredaktionerna. Magnus och Niclas drevs liksom Martin och Johan av vikten att berätta historien på plats trots bristande intresse från redaktionerna på hemmaplan.
Vi kan lära oss mycket av de här kollegornas mod och arbete, men tyvärr ser jag inga konkreta bevis från tidningarnas sida att köpa material från frilansare.
Välskrivna texter och högklassiga fotografier där informationen från källan är viktigare än en bylinebild tagen på hemmaplan. Det räcker inte med budgivning om ensamrätt och att det sedan skrivs nya böcker om livet i fångenskap.
Respekt till Aftonbladet och Dagens Nyheter som hanterat frilansarna Niclas och Magnus som ett personalärende och därmed tagit sitt ansvar.
Det behövs inga röda mattor för journalister som landat efter ett jobb utomlands. Det räcker med att som tidningsredaktör ha modet att säga ja till idén, betala och publicera materialet från kollegorna som är villiga att göra jobbet som utsända från platsen alla pratar om men som få är villiga att åka till.
Bra skrivet!
SvaraRaderaMycket bra skrivet!
SvaraRadera